En resa till Assisi i Italien

Vid pennan.. Anne


En ljuvlig resa till våren i Assisi - Italien!
Jag har sedan länge varit inspirerad av Franciskus då jag förstod att han även vävde in kärleken till djur och natur i sin tro och att han såg det gudomliga i allt levande. När jag fick veta att även Klara verkade i Assisi och stod mycket nära Franciskus så blev jag inspirerad att åka dit. Påven har också under flera år i rad bjudit in representanter från olika religioner för att dela med sig en fredsbön och detta möte har ägt rum just i Assisi.  Peter har tonsatt dessa fredsböner från flera religioner och bland annat Franciskus fredsbön, så han ville gärna besöka Assisi också. Vi flög med Ryanair och på 2,5 tim så befann vi oss mitt i våren i Pisa. Där sov vi över en natt och såg lutande tornet och sedan tog vi tåget till Assisi.

Assisi och Franciskus

Mitt i den gröna dalen sticker den lilla staden upp som en stolt och välbevarad pärla från gången tid. Våren har nyss kommit och ljusgröna träd sprider en frisk doft och hela luften är fylld med fågelkvitter. Vi har kommit till Assisi, platsen där den helige Franciskus och den heliga Klara verkade på 1200-talet.

Bara att vandra genom gränderna här är som att förflytta sig många hundra år tillbaka i tiden till den tid då en ung man , son till en rik köpman och som tyckte om att roa sig och hade som mål att bli knekt, plötsligt valde att avsäga sig alla ägodelar och leva i total fattigdom med ett enda fokus… på det gudomliga som han såg i allt levande…  i solen såväl som i månen i naturen  såväl som i alla djur. Ja det sägs att han t.om höll predikan för duvorna.Kanske är det därför som Franciskus alltid haft en speciell plats i mitt hjärta eftersom hans kärleksbudskap innefattade allt levande, även kärleken till djuren som ibland glöms bort i det andliga budskapet.

Peter och jag i Assis vackra gränder...hela staden är välbevarad .

Jag och Peter utanför Stora Kyrkan (Basilikan) som byggdes till minne av Franciskus

Sankta Klara - S:t Clare  -  Chiara

Men Assisi är inte känt endast på grund av Franciskus. Klara, eller St. Chiara som hon heter på Italienska var en ung kvinna som också växte upp i Assisi. Hennes mor Ortulana hade en djup andlig längtan och var en av de få som hade vågat göra en Pilgrimsresa ända till Jerusalem vilket på den tiden kunde vara förknippat med mycket faror.  Därmed var hon av många en högt ansedd kvinna. När Klara skulle födas gick hon till kyrkan och bad innerligt. När hon hade fallit på knä för att bedja så hörde hon en röst som sa: ”Var inte rädd kvinna, för du kommer tryggt föda ett ljus som kommer lysa upp mer klart än ljuset självt.” Ortulana sparade dessa ord i sitt hjärta och flickan hon sedan födde fick därmed namnet Chiara som på italienska betyder ”ljus”.

Klara hade en stor längtan till det Gudomliga livet

Redan från tidig barndom fick Klara genom sin mor lära sig att ge till de fattiga. Klara växte upp till en vacker, god och rik ung kvinna och det fanns många friare runtomkring henne. Hon hade dock inget intresse av ett vanligt liv utan hennes längtan vara att leva ett djupare andligt liv.  Därmed sökte hon sig till ensamheten där hon i tystnad kunde lyssna sin inre röst. Hon visste att hon inte var ämnad för att gifta sig även om hennes far nu gav påtryckningar åt det hållet… men hon visste inte hur hon skulle kunna leva ut sin gudomliga längtan. Genom att möta Franciskus blev hon inspirerad till att leva liksom honom i fattigdom och i ett liv helt ägnat till Gud. Hon begav sig ner till Fransiskus-bröderna i Porziuncula. Genom att böja knä inför Madonnan Maria och sedan klippa av sig håret som en tydlig symbol för att avsäga sig den här världens goda så gjorde Klara sitt stora val. Senare flyttade hon och de systrar som nu samlats omkring henne in i San Damiano som Franciskus hade upplåtit till dem att ha som sitt kloster.

San Damiano där Klara och hennes "systrar" bodde och verkade

Djupare inspiration i vår tid

Det är alltid så inspirerande att ta del av människor som har dedikerat sitt liv till sanning och kärlek och satt det främst. De förmedlar ett budskap som vi om vi lyssnar kan ta till oss på vårt eget sätt i vår tid. Vi såg även en mycket stark och vacker musikal om deras liv som berörde mig djupt. Den väckte en längtan att ännu mer leva det liv jag djupast innerst inne vill leva och kunna ge ut av mina gåvor ..  låta mitt ljus lysa.... för jag tror att det är syftet med vår resa här på jorden och en del av oss känner det syftet djupare... och vissa tidpunkter i livet kommer det till oss lite mer tydligt. 

Våren i Assisi

Ja det är ju alltid så underbart med våren och speciellt när man kommer från kylan och får dyka in mitt i ett ljusgrönt blommande landskap... och så mycket fågelsång det var här också... dessutom fick vi bo på ett ljuvligt hotell som jag älskade.. allt gick i gult nästan.. (jag älskar gult) samt att vi bodde högst upp med vidunderlig utsikt över den vackra gröna dalen.

Hälsningar från Anne Solveig som skrivit detta inlägg..

The Path!

...I sommar arrangerar vi en Sång vandring från Trondheim till Köpenhamn!
Här kommer lite summerande tankar från min samarbetspartner Anders Nyberg!/
Peter

The Path
MIX är "The Paths" tema. MIX handlar om att sätta samman och forma en substans eller massa. MIX är det vi sysslar med. I det minsta steget på stigen, såväl som i vår största vision; vårt yttersta mål är att sträva efter en mänsklighet som söker och finner sin enhet.
När jag berättat om "The Path" har jag ofta pratat om att vi inte har någon gemensam banderoll att samlas under när vi vandrar, varken bokstavligt eller bildligt. Och jag har fått en del höjda ögonbryn som respons. Men paradoxen är att det är avsaknaden av banderoller som förenar oss. Vår enhet är given, det är det vi kommer med, det är vad vi är, det är vad vi ska bli. Det är banderollerna, etiketterna som splittrar oss. De som säger svart eller vit, kristen eller muslim, gay eller straight, jude eller grek, hög eller låg, man eller kvinna, protestant eller katolik, rik eller fattig, helgon eller syndare, vänster eller höger, rätt eller fel, väst eller öst. Vi sätter alla etiketterna på "de andra". Och samtidigt förpassar vi oss själva till små fack där vi förlorar vår frihet och storhet.
"The Path" handlar om att ifrågasätta allt det där. Det handlar om att vandra sida vid sida med sin broder och syster och se och uppleva det gemensamma ursprunget, vägen och målet medan alla etiketterna skingras för vinden. Det handlar om att sjunga med en röst, mixa in med resten och samtidigt inte förlora sig själv i den stora kören, utan snarare hitta alla rösters skönhet och styrka i sin egen. Det är en vandring mot en upplevelse av ett icke-dömande på det personliga planet och på det samhälleliga planet ett steg mot ett mer integrerat och mindre fördomsfullt samhälle.
Var och en av de tre bokstäverna i MIX står också för något väsentligt. De tre stegen på vår vandring; M för Miljö, I för Integration och X för eXistens. Vår relation till jorden, människorna och det existentiella. Kropp, själ och ande. Skaparen, Integreraren och Livgiverskan. Den här treenigheten undandrar sig förklaringar, men på stigen kan den erfaras som en helhet, som att bitar faller på plats. Det är därför jag välkomnar er att komma med i gången och sången, eftersom det är något som aldrig kan förklaras tillfredsställande på en blogg. Jag kommer säkert att försöka, för jag kommer att komma tillbaka till detta tema många gånger under vandringen i takt med att resans syfte öppnar sig och målet närmar sig. Men den innerst kärnan kan aldrig fångas i ord, den måste erfaras, vandras och sjungas på vägen!

Men MIX är inte bara ett spännande ord, det är en spännande siffra också, som talar samma språk. Med latinska siffror står M för mille, 1000, och IX står för 9, så MIX läst som en latinskt siffra är 1009.
1009 är ett primtal, det är ett heltal som inte kan delas med någonting annat än ett och sig självt. Och dess siffersumma, (1+0+0+9=10, 1+0=1) är också Ett. Det är ett nummer som står för Enhet.
"The Path" handlar om att lära sig att räkna till ett.
Det är det vår vandring och våra samtal handlar om. Och det är det som ger oss anledning att brista ut i sång!
Anders Nyberg

Vi tar det lugnt!

Äntligen lite paus!
För första året på alla dessa 11 år vi har verkat här så har vi stängt ner verksamheten över vintern. Det är jätteskönt att kunna ta det lite mer lugnt även om det alltid finns saker att ta hand om som inte hunnits med. Igår var vi t.ex och inhandlade en massa saker till rummen här. Men vi har mycket tid att bara sitta här ute i skogen och mysa och hinna umgås med.

Vi har tid att skapa!
Vi har också tid att skapa och det gör vi. Peter håller på med två musikprojekt ett med Fredsböner och ett annat med African vibration. Han är så nöjd när han får hålla på med musiken. Sen förbereder han det projekt han brinner lite extra för i år som heter "The path" och är en Sångvandring genom Sverige som han och Anders Nyberg är initiativtagare till... Jättespännande projekt!

Jag Anne skriver och målar!
Ja jag har börjat skriva på en ny bok och det känns kul och spännande... jag har även kommit igång att måla och lyssna igenom min musik så kanske blir det en Cd med framöver.. vi får se men det skulle kännas fint... det finns en massa låtar som ligger och väntar på att komma ut. Sen börjar jag smida planer för årets Kvinnofestival också ... det känns spännande...

14 dagars Retreat
Nytt för i år är att jag den 20 februari - 4 mars kommer hålla en 14 dagars lång Kvinnoretreat tillsammans med flera andra kvinnor. Det känns jättefint och spännande.

Sen blir det en mängd andra fina event här i Mundekulla under året.. Flera spännande kurser och evenemang är på gång och kommer snart läggas in i programmet...

Nya medarbetare är på väg in.
De senaste åren har vi känt att vi vill ägna mer tid till egna projekt och därmed behöver vi fler medarbetare.Det ser nu positivt ut och det är flera som har erbjudit sig att hjälpa till här. Det känns viktigt också att släppa in nya krafter som kan ta Mundekulla vidare i att blomstra och forsätta vara det Paradis som många upplever att det är.

Ha det gott Alla Mundekullavänner! vid pennan Anne Solveig!

Morötter och Halmbalar

Ekologisk odling
När jag flyttade till familjens släkttorp i Skallebo 1997 var min första prioritet att odla grönsaker. Bengt Eriksson plöjde upp fältet utanför stugan och under tre säsonger stoppade jag potäterna i jorden, men efterhand började visionen kring Mundekulla Kursgård växa sig starkare och tog allt mer utrymme i mitt liv.
Många av våra besökare har sedan genom åren uttryckt att ”här borde ni odla grönsaker” och jag har svarat ”den dag någon vill odla grönsaker så välkomnar jag det”. Förra sommaren kom en kille från Norge förbi (Lars Feddeck) som undrade om han fick odla till vårt kök samt sälja grönsaker till kursdeltagare och besökare. Han berättade att han bodde på en gård utanför Örebro där han odlade ekologiska grönsaker till fina restauranger i Stockholm, men att han längtade efter att ingå i ett sammanhang där fler kunde glädjas åt åsynen av växande grödor! Jag kunde inte annat än att bejaka hans ide och under våren ringde åter telefonen hos Bengt Eriksson som plöjde upp och harvade åkern i fråga. Under sommaren har vi och många av våra gäster njutit av de vackra odlingarna och visst är det något speciellt med ett fält fullt av grödor. Dessutom har Britt Marie Sunesson från Harebo gjort en fantastiskt fin örtagård i anslutning till restaurangen som mötts av många uppskattande ögon. Vi har även gjort några avsatser i skogen för lunchgäster samt gjort ett naturvårdsområde bestående av ekar och bokar med enastående utsikt mot Moshult och sjön Löften.

Ler- och Halmbalshus
En annan dröm jag haft är att bygga ett Ler- och Halmbalshus och i år var det dags att skrida till handling. Jag tog kontakt med Pär Wallin utanför Växjö samt Lars Andersson utanför Kalmar som byggt varsitt halmbalshus. De deltog båda på sommarens kurs i ler- och halmbalsbygge som vi arrangerade och visade hur de gått till väga. Det är fotfarande en mycket ovanlig bygg teknik i Sverige då endast ett 20 tal hus uppförts, men i USA är det ganska vanligt. Vårt lilla hus består av sex väggar där Halmbalar staplats på varandra. Det innebär att väggen blir 50 cm tjock plus 5-10 cm lerputs på vardera sida. Jag ringde återigen Bengt för att ta reda på var man kan köpa halmbalar vilket inte visade sig vara så enkelt men slutligen fick jag tag på 150 st på södra Öland. Jag ville ha minsta tänkbara modell så att de skulle vara enkla att lyfta och arbeta med. Lerbruket köpte jag från Horns tegelbruk i Västergötland som i sintur blandas med sand och hästgödsel till en grå lerputs. Andreas Garami hjälpte till med trästommen och kom med kloka och kluriga lösningar som så ofta förr och förhoppningen är att alla halmbalar samt ett lager puts på in- och utsidan ska göras innan vintern. Sammanlagt ska 3 lager puts göras innan det är klart nästa vår/sommar.

Skördefest i Långasjö
För den som vill se våra halmhusbygget, gå på en rundvisning på kursgården, köpa grönsaker samt fika så erbjuder vi en allmän visning kl 16.30 i samband med Skördefesten i Långasjö den 9 okt, då vi håller öppet mellan 16.00 och 18.00. Välkommen hälsar / Peter och Anne Elmberg

Från Bondson till Budgetminister..

Under juli månad fick jag ett telefonsamtal från en man som ville boka rum hos oss. Han berättade att han var barnfödd i Mundekulla och ganska snart förstod jag att det satt en välkänd man i andra änden av luren. Han ville visa upp sin hembygd för sin fru och dotter och under våra gemensamma frukostar passade jag på att fråga honom om hans barndom i Mundekulla och Långasjö.…

Möte med Mundebo!
Ingemar föddes 1930 och bodde sina första 18 år i Mundekulla. Magni som inköpte gården 1927 för 14.500 riksdaler insåg liksom många andra fäder att sonen inte skulle ta över gården.
Ingemar skrattade när jag berättade att min farfar (Karl Karlsson i Skallebo) berättade att Magni sagt till honom: ”Du ska vara glad att du har söner som arbetar, min ligger bara hemma på sofflocket och läser…”
Under vårt samtal nämner han vid jämna mellanrum vikten av impulser utifrån och berättar att de enda yrken han kände till var bönder, präster samt de lokala företagen såsom Möbelkompaniet, Karlsönernas butik och bygdens sågverk. Däremot jobbade Magni i perioder som dräng hos en riksdagsman i Linneryd vilket väckte Ingemars längtan, men det kom att visa sig att han skulle komma mycket längre än så….

Johansson blev Mundebo
Vad var det som fick Ingemar att våga tro på sig själv, göra annorlunda livsval och trotsa både sina föräldrars och vänners förväntningar? Han berättade att när han skulle börja årskurs 6 i Harebo skola så fick han en ny lärarinna som insåg att han hade läshuvud utöver det vanliga. Hon gav honom böcker och uppmuntrade honom att läsa och under detta år tog hans liv ta en ny vändning och kunskapens frö började växa inom honom.
Fritz Bredby i grannbyn Bredalycke hade gått på folkhögskola och inspirerade honom att börja på Sörängens Folkhögskola utanför Nässjö 1948. Därefter gjorde han Värnplikten i Växjö, 1950 där de var tre ungdomar med efternamnet Johansson som dessutom alla fick en hel del tillsägelser. Namnet ”Johansson” ekade i korridorerna vilket fick Ingemar att fundera på ett mer originellt namn och valet blev ”Mundebo”. Än idag är hans familj fortfarande de enda i Sverige med detta namn!

Karriären tar fart!
Efter värnplikten hade han siktet inställt på Socialhögskolan och besöken till hembyn Mundekulla blev allt glesare. Ingemar fortsatte dock sina studier i Stockholm och via hans engagemang i Folkpartiet träffade han sin fru Lillemor. Åren 1964-1978 var han anställd på Stockholms universitet och 1976-1980 blev han Budgetminister (Finansminister), därefter Landshövding i Uppsala 1980-1986 och sedermera chef för Riksrevisionsverket 1986-1993. Han blev 2008 fil. dr vid Stockholms universitet med avhandlingen "Hur styrs staten?" och han är sedan 1986 ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien.

Ett glatt återseende
Ett kärt återseende med många glada skratt infann sig under mötet med barndomsvännen Siv Fransson som bor kvar i Mundekulla. När vi sitter och samtalar konstaterar vi att trots att våra liv kan se olika ut i det yttre så är vi lika under ytan och att vissa mönster följer oss livet igenom
Även Anne Elmberg fick ett glatt återseende med Ingemar Mundebos dotter, Kia då de arbetade ihop på 80-talet inom hemtjänsten i Stockholm, långt innan Anne visste att hon en dag skulle bosätta sig i Mundekulla. Kanske gör Kia som många andra och återvänder till sin pappas hembygd en vacker dag ! Då kommer vi att stå på farstukvistens och ta emot henne med öppna armar för visst är det en fin bygd vi bor i som är värd att flyttas till, åtminstone om man lyssnar till Familjen Mundebo!

Håll drömmarna vid liv!
Ingemars livsresa påminner oss om att vi kan förverkliga våra drömmar om vi vill och att oavsett hur långt från hembygden vi reser så präglas vi av våra rötter, barndomens uppväxt och möten i mycket större utsträckning än vad vi anar…

Sommaren har varit så givande!

En mycket fin och givande sommar!

Det har varit så många fina upplevelser, underbara människor och inspirerande kurser och evenemang.. Vi har haft så fullt upp att vi har inte haft tid att skriva om dem... Varmt tack till alla som medverkat, deltagit eller hälsat på oss i sommar... Vi är så glada för alla fina möten och underbara människor som ständigt kommer.

Maya-Indianen Rolando på besök i Mundekulla!

Maya indian och "Ajqij" - Andlig guide!
Denna helg har vi den stora förmånen att ha Rolando Yxcot Pérez här i Mundekulla. Rolando är en Maya Kiché indian från Guatemala och kan liknas vid en präst eller Ajqij (som på mayaquiche språk betyder: tidens räknare). Rolando har rest i Canada, USA, Mexico och i olika länder i Centralamerika för att dela med sig av sin kunskap inom Maya traditionen och mayakalendern.

Rolandos brorson bor i Emmaboda ! N
är vi hade ett event här så besökte Lugi och hans familj Mundekulla och Peter och han började prata och kom så småningom fram till att han hade en morbror som var Maya-indiansk "präst" Så då bjöd Peter in morbrodern till Mundekulla och betalade resan hit och han fick därmed även besöka sin brorson här i Sverige för första gången...

Kontakt med urgammal Mayatradition
När jag lyssnar till Rolando får jag plötsligt kontakt med den urgamla Mayatraditionen och dess stora vördnad för och tacksamhet för allt i naturen... Det är inget man kan läsa sig till utan som jag upplever det kan man få sådana upplevelser när man möter en människa som bär det med sig, inom sig och visar det i sitt sätt att leva, vara, prata och med hela sin varma utstrålning.

Hur ofta tackar ni solen och luften frågar Rolando?
Ber ni om tillåtelse innan ni går i vattnet och badar? För de som är djupt hängivna den mayaindianska traditionen är det en självklarhet att be om tillåtelse. Rolando frågade luften om han fick flyga hit... för som han sa så smutsat ju luften ner när vi flyger... ja kanske kan jag inte riktigt förklara det med mina ord men Mayaindianerna ser den stora anden i elden, luften, vinden och vattnet och i solen och jorden... Allt är en del av den stora Anden och därmed är det också självklart att visa tacksamhet för det som naturen ger och uttrycker... Innan man hugger ner ett träd dansar man runt det och ber det om ursäkt... Innan man går in i bastun ber man om tillåtelse av elden, vinden, vattnet och jorden... för vilka är vi att bara klampa på?

Jag får en aha-upplevelse
..och inser att även om jag älskar naturen och vill värna om den så har jag ändå gått genom livet med en slags okänslighet och inte riktigt varit tacksam och känt den djupa vördnad och samhörighet som Rolando förmedlar... För det är nog något man behöver bli uppväxt med nästan.. men jag är ändå djupt tacksam för denna glimt in i Mayatraditionen som ger mig ett uppvaknande i den riktningen... och påminner om något som jag känner igen och vet djupt inom mig.


Anne Solveig