Ekologisk byggnation i Mundekulla!

Historik om Mundekulla
Mundekulla Kursgård inköptes 1998 och bestod av en mangårdsbyggnad, ett kokhus och en ladugård samt 8 ha betesmark. Huset hade stått tomt i 12 år och det regnade in i alla rum. Ett omfattande restaureringsarbete genomfördes och därefter har ytterligare 2 stora byggnader uppförts på sammanlagt 800 kvm, 20 rum, konsertlokal och en matsal. Hela anläggningen är byggd med ekologisk profil och har erhållit en rad olika priser och utnämningar. Verksamheten lockar ca 2000 gäster/år på kurser, retreater, festivaler och konferenser. Läs mer om Mundekulla nederst i denna artikel samt på www.mundekulla.se Nu följer en kort redogörelse för Mundekullas senaste tillskott på gården, nämligen en hus byggt av lera, koskit (!!) och halmbalar!

Halmhuset

Ler och halmhusbygge !
Jag ville egentligen göra ett runt hus, men jag insåg att det skulle bli svårt med fönster och dörrar samt att halmbalarna ju faktiskt är fyrkantiga!! Jag beslöt mig för att göra det sexkantigt med rundade hörn, men hur ritar man upp ett sexkantigt hus så att alla tårtbitar blir lika stora?
Min granne Peter Frederiksen, Gröna vågaren från Köpenhamn har kluriga svar på det mesta så jag följde hans råd enl. följande. Väggarna skulle vara 2,60 m långa så jag klippte till ett snöre och satte en spik i ena änden. Spiken trycktes ner i jorden på husets mittpunkt och längst ut på änden höll jag en upp och nervänd plastflaska med mjöl i som sakta sipprade ut på gräset och skapade en cirkel då jag gick runt. Därefter satte jag spiken där ett av de 6 hörnen skulle vara och drog en halvcirkel som korsade ursprungscirkeln på två ställen. Sedan flyttade jag spiken till dessa båda hörn och gjorde likadant igen och två nya skärningspunkter uppstod och slutligen fanns det 6 skärningspunkter på ursprungscirkeln. Här grävde jag ner plintar som stack upp ca 20-30cm ovan jord där golvstommen sedan spikades.  Hästarna var dock väldigt förtjusta i mjölet så cirkeln försvann lite för varje dag.
Jag tog hjälp av min snickarkompis Andreas för att göra trästommen och vi valde att göra att japan inspirerat välvt tak. Dels för att det skapade en skön känsla men framför allt för att för att takfoten behövde gå tillräckligt långt ut för att skydda ytterväggarna och med tanke på att det var ett brant sluttande tak så skulle takfoten skymt fönsterutsikten om vi inte ”böjt upp det”.
De flesta halmhus utgår från en regelstomme som bär upp konstruktionen. I USA byggs däremot även halmhus där balarna i sig utgör en bärande stomme men de måste vara väldigt hårt pressade för att det ska fungera och det är dem i regel inte i Sverige.

Peter sågar till Halmen

På jakt efter halmbalar!
Eftersom mitt bygge påbörjades våren 2011 skulle det vara bättre att ha köpt in balarna hösten 2011. Nu fick jag förlita mig på att hitta halmbalar från fjolårets skörd, vilket inte var det lättaste..  De flesta bönder gör numera ensilage eller stora halmbalar men jag ville ha balar i mindre format då de är lättare att hantera och ”bygga med”. Efter mycket sökande hittade jag en gård på södra Öland (15 mil från Mundekulla) där jag köpte 100 balar. De kostade 9:-/st och var 60 cm långa, 50 cm breda och 40 cm höga. Med tanke på att väggens yttermått var 2,60 så räckte det med 4 balar på längden (4 x 60 = 240 cm). Balarna möttes då på väggarnas insida (ca 240 cm) medan det blev ett hålrum i ytterhörnen. För att leran skulle fästa bra satte vi hönsnät både på insidan och utsidan och då kunde vi packa ner löshalm i ytterhörnen. Om det hade varit ett kvadratiskt hus tror jag inte hönsnätet hade behövts i samma utsträckning, men i detta fall skapade det bra stabilitet.  Att fästa hönsnätet på balarna är som när de sju dvärgarna syr askungens klänning, dvs någon står på insidan av huset och någon annan står på utsidan och sedan har man en ca 1 meters ”nål” i stål med ett nålsöga i änden där snöret binds fast. Sedan syr man fast hönsnätet och det krävdes tid och tålamod men alla som sett Askungen vet ju också att man kan åstadkomma mycket när man hjälps åt och dessutom sjunger en sång under arbetets gång. Vi arrangerade nämligen två helgkurser i halmhusbygge så vi var upp emot 15 personer som hjälptes åt att ”sy”.

Halmbalarna kommer på plats
Innan vi lade balarna på plats slog vi in trädymlingar (pinnar) i golvbrädorna. På dessa trär man på det första varvet med halmbalarna. Nästa varv läggs omlott d.v.s. så att de täcker skarven på halmbalen under, utifrån samma princip som man lägger tegel. Detta innebär att man måste dela på vissa balar. Då tar man åter hjälp av ”synålen” och sticker in denna på mitten av halmbalen och binder om nya snören sedan klipper man av ursprungsbandet varpå den faller i två mindre bitar. När vi nådde upp till översta balen fick vi fylla i med löshalm för att få det tätt. Efter vartannat skifte lade vi även en masonitskiva och sedan slog vi in trädymlingar genom masoniten ner till den nedersta balen och slutligen blev det som en enda enhet.  På den vägg som inte hade något fönster gick det enkelt, men på de andra väggarna fick vi först spika en träkonstruktion för fönstren (se bild) vilket var ganska tidskrävande. Eftersom trä rör sig behövde träkonstruktionen vara inbäddad i halmen för om den ligger för ytligt så uppstår det lätt sprickbildning i leran. Det innebär att utanpå all halm och trä så är det 10 cm lera, vilket innebär att det inte går att spika något på väggarna eftersom spikarna inte fäster i leran. När alla balarna var på plats sågade vi med elmotorsåg och häcksax så att ytan blev jämn på såväl in som utsida.

Andreas vilar i Halmen

Lerinpackning!
Leran köpte jag från Horns tegelbruk utanför Skövde. Det finns på närmare håll men eftersom min vän Lasse från Kalmar också behövde lera så vi delade på ett lass och därmed även frakten. Fördelen var att han hade byggt sitt hus med lera som han köpt därifrån så han kände till konsistensen och proportionerna för blandning av just den leran. Det kan nämligen skilja sig från plats till plats beroende på hur lerrik den är. Blandningen brukar dock utgöras av vatten samt 25 % lera, 50 % fin sand och 25 % ”fiber”. Fibrerna består av halm, kutterspån eller ko-/hästskit. Lasse hade inte använt ko- eller hästskit på sitt hus medan mina vänner Pär och Sarah Norrby Wallin från Växjö hade utgått från den principen. Jag följde Pär och Saras variant och det blev mycket hästskit som hämtades upp från hagarna på området. Leran lades sedan i tre lager och om man vill ha en fin yta på det yttersta lagret är det bra med ko- eller hästskit för det är väldigt finfördelat fiber, då det tuggats av djuret vilket bidrar till en jämn yta, istället för att halmstrån syns i putsen. 
Vi lade först leran i ett vattenbad (badkar) dagen innan så den skulle suga åt sig fukt och lösa upp sig. Att göra lerblandningen kräver bra utrustning och först hyrde jag en tvångsblandare (jmf cementblandare) från en byggnadsfirma men blandningen blev inte tillräckligt bra och det tog lång tid då ”armarna ” rörde sig för sakta. Lasse hade mött samma problem så jag hyrde hans nyinköpta tvångsblandare istället och det krävde tre starka karlar för att lyfta den, men det visade sig gå mycket bättre. Under hösten hann vi med att lägga två lager lera på utsidan innan vintern kom. Det tog lång tid för den att torka under höstens kyliga dagar och nätter, men det viktigaste var att halmen hann täckas av lera inför vintern, så för säkerhets skull täckte jag ytterväggarna med presenningar under vintermånaderna. Det var en fröjd att plocka av presenningarna i april 2012 och lägga på sista lerputsen. Nu torkade leran mycket snabbare och sprickbildningen som uppkom i samband med torkningen såg till en början oroväckande ut (se bild), men det är befriande att arbeta med naturliga material för det var egentligen bara att pensla på med vatten och täppa igen sprickorna. 

Välkomnande entre med kluvna tegelstenar

Förstugan
Halmbalar i alla ära men väggarna blir ju närmare 70 cm breda och jag ville ha en liten förstuga på huset. Det hade blivit en väldigt trång passage med så breda väggar så där spikade jag en vanlig regelstomme. För några år sedan byttes taket på kyrkan i Långasjö (5 km) varpå jag fick de gamla takspånen av ek hemkörda till mig. Dessa kommer att pryda förstugans yttervägg då många kyrkor traditionellt sett haft ekspån både på tak och ytterväggar, så det ger en speciell karaktär till huset (se bild).

Nu återstår bara tegelpannor och målning!

Golv och tak!
Jag hade ett 20-tal balar kvar när väggarna var klara så dessa fick utgöra isolering i golvet.  Andreas tyckte dessutom att det fungerade utmärkt som säng så det blev långa vilopauser den arbetsdagen (se bild). Innertaket isoleras med ekofiber (återanvänt tidningspapper) och jag har fått 1000 små lertegelpannor. På golvet i förstugan lade jag återanvänt lertegel som jag lät klyva på mitten så det blev ett riktigt fint golv. Dessutom är det i söderläge med mycket solljus så det fungerar även som ett värmemagasin som värms upp av solens strålar och lagrar värmen under nätterna. Det blev supersnyggt och harmoniskt, inte minst med tanke på att både golvet i förstugan, väggarna och takteglet är av lera och övriga beståndsdelar i huset är halm och trä. 100% naturmaterial !!


Takspån från Långasjö Kyrka

Summering
Jag har insett att jag har ganska begränsad kunskap om det mesta i livet och därför är det extra viktigt med bra nätverk och kunniga medarbetare. Jag tror hela Mundekulla visionen har byggts upp utifrån denna princip. Jag vill därmed tacka alla som varit med och bidragit till halmhuset, kursdeltagare, kursledare och hantverkare. Expertkunskapen har försetts av Pär och Sara Norrby Wallin från Storkeboda (Växjö) som byggde ett av Sveriges första halmhus i mitten på 90-talet samt Lasse Andersson som byggt ett fantastiskt vackert halmhus utanför Söderåkra (Kalmar). Andreas i grannbyn är den som stått för grundkonstruktionen med stor hantverkskunnighet.   Det har varit ett väldigt inspirerande och givande bygge. Byggnadsmaterialet är billigt men arbetsmomenten är mer tidskrävande såsom att putsa lera i tre lager, stapla halmbalar, göra fönsterkarmar o.s.v. så det hade nog varit billigare att bygga ett traditionellt hus med träpanel
.… men det var värt varje sekund!

Välkommen till Mundekulla!
hälsar Peter Elmberg

Vägen till Mundekulla (Bakgrund)

Mundekullahuset efter restaureringen 1998-2000

Under 1996 studerade jag Indianhistoria i USA och ett indiancitat som fortfarande ekar i mitt inre lyder enligt följande: ”Tänk sju generationer framåt inför varje viktigt beslut” Är det möjligt att bygga upp och en driva en verksamhet utifrån ett långsiktigt och hållbart perspektiv?

Vid min hemkomst från USA var jag fast besluten att byta livsstil och lämna staden varpå jag sålde mina ägodelar på torget i Lund och flyttade till familjens sommartorp i den Småländska skogen. Under ett år bodde jag i självvald ensamhet utan rinnande vatten och el i en stuga på 10 kvm. Jag odlade min egen mat, ägde varken cykel, bil, dator, telefon, radio eller tv och gick en mil till Emmaboda tågstation när jag skulle åka någonstans. När jag tillät mig att vara stilla och lyssna till mig själv föll saker plötsligt på plats i mitt liv. Jag hade under 10 års tid livnärt mig som trubadur och gatumusikant, men nu började jag skriva egna låtar. Under det första året i stugan skrev jag närmare 200 låtar som vuxit till det mångdubbla sedan dess. Det blev så enkelt när jag drog ner på tempot och började lyssna till mig själv. Det var ett härligt och inspirerande år på många sätt och jag övade på att göra så lite som möjligt och min enda dagliga rutin var att vandra i skogen.
En plats jag ofta besökte var det förfallna ödehuset i grannbyn Mundekulla som stått tomt i 12 år. Jag började fantisera kring möjligheten att köpa det men det visade sig att ägaren inte ville stycka av gården trots att han bara var intresserad av den omkringliggande skogen. Min pappa (uppväxte i grannbyn) försökte först avråda mig men började efterhand inleda samtal med husets ägare och efter 6 fikaträffar köpte vi gården våren 1998 bestående av 8 ha åker- och betesmark, mangårdsbyggnad, ladugård och kokhus i en paradisisk miljö för endast 250.000:- vilket många förvisso tyckte var ett överpris..

Byggnadsvårdsmässor och hållbar livsstil
Under de kommande två åren restaurerade i dess ursprungsstil från 1820-talet. Vi lyfte upp alla golvplankor, isolerade med kutterspån och lade tillbaka dem. Vi tog bort panelbrädorna och tätade med vindskyddspapp och spikade tillbaka dem, med de gamla återanvända spikarna!! Fönstren plockades ut och vissa bågar målades 9 ggr med linolja tills de fick tillbaka sin lyster. De handblåsta fönstren sattes tillbaka och vi vände bågarna upp och ner då vattnet runnit i samma riktning i 100 år och nog skulle de hålla 100 år till nu!! Takpannorna plockades bort och lades tillbaka efter att vi tätat undertaket. En bergvärme pump med ekologiskt reningsfilter installerades liksom urinseparerande toaletter och vi använde bara naturliga isoleringsmaterial såsom kutterspån och ekofiber. Den lokala tidningen gjorde en artikelserie om restaureringen som sedermera blev en bok vid namn ”Drömmen i Mundekulla”. Allt fler letade sig ut till den ensliga gården utanför Emmaboda 6 mil från Kalmar, Karlskrona och Växjö. Sommaren 1999 arrangerade vi en byggnadsvårdmässa med föreläsningar om bl.a. linolja, byggnadsteknik, rödfärgskokning, smide, fönsterhantverk och det kom ca 2000 pers/dag. Mässan arrangerades under 4 år och utökades med föreläsningar kring skogsvård, odlingstekniker, landsbygdsutveckling och besökarna vallfärdade till den lilla byn som vaknat ur sin törnrosa sömn. Vi arrangerade även en musikfestival 1999 och efter mina år som trubadur i rökiga pubar omgiven av mycket alkohol bestämde jag mig för att göra en drogfri Musikfestival med artister som skriver egen musik. Festivalen arrangeras årligen i mitten av aug och växer lite för varje år.

Återanvända byggnadsbodar
Vårt intresse för byggnadsvård och hållbar livsstil växte med åren och 2002 började vi inreda rum i kokhuset, 2005 byggde vi ytterligare några rum ovanför gödselstaden samt en restaurerade en hölada som värms upp av solceller. Efterhand växte verksamheten med kurser, retreater, festivaler, konferenser och vi kände ett behov av att bygga kontor och reception och kanske något rum till. Våren 2007 hörde vi talas om att kontorsmoduler skulle flyttas med kort varsel från forskningsbyn IDEON i Lund. Min pappa åkte och tittade på dem och samma kväll ringde han och sade att vi får 16 st gratis (10 X 2,60 x 16 st = 400 kvm) mot att vi flyttar dem innan slutet av veckan..
Jag var mitt uppe i ett arrangemang så jag svarade; javisst säg att vi tar allihop!!
Delar av vår skog hade blåst ner under stormen Gudrun och Per vilken sågades upp för en billig peng på ett mindre sågverk i bygden som användes till ytterpanel, reglar och takstolar. Jag hämtade gamla tegelpannor från 10 olika gårdar i byn och vi isolerade med sammanlagt 2 containrar kutterspån som vi fick gratis från sågverket. Rummen isolerades med olika typer av isoleringsmaterial såsom Ull (som fick namnet ”Ulla”), Lin (”Lina”), Hampa (”Hampus”), Kutterspån (Emil), Kork (”Ferdinand”), träfiberull m.m. Vi gjorde även en matsal för 60 personer och en liten spa anläggning vid namn ”Eco Spa” (Ecologica Spa), isolerat med Eko fiber –dvs tidningarnas negativa nyheter kom till användning och blev ”Happy News”! Dessa olika typer av isoleringsmaterial finns i allt större utsträckning i Sverige men vi har köpt in det mesta från Tyskland där variationsrikedomen inom ekologiskt byggande är betydligt större. I princip hela bygget vars skapat av återanvänt och ekologisk material och det som började med en liten stuga på 10 kvm hade vuxit till 1000 kvm under en tioårsperiod….

Vad kan vi lära av vår historia?
När jag flyttade till Mundekulla 1997 romantiserade jag mycket om hur det var när mina föräldrar växte upp i bygden på 40-50 talet. Det var liv och rörelse på varje gård, gemenskap och i allra högsta grad ett hållbart leverne, men så kom industrialismen, konstgödsel och ogräsbekämpningen, traktorerna, bilarna och resultatet av de senaste 60 åren är på många sätt bedrövliga. Jag har låtit hylla denna generation genom att bygga ett litet museum i Mundekulla vid namn ”Hästens liv på gården”. Här finns alla gamla redskap från min pappas gård som drogs av hästen, i form av slåtterbalk, bethackor, plogar, harvar, slädar och skrindor. Det är fascinerande att begrunda hur snabbt saker och ting förändras och det som en gång var modernt är högst omodernt några sekel senare. Det är viktigt att minnas vår historia men också fundera över vart vi är på väg och hur vi kan påverka vår samtid och inte minst vår gemensamma ”framtid”. Vi behöver skapa det bästa från båda världar.
Min drivkraft har varit att bygga upp och driva en verksamhet i enlighet med naturens villkor och jag är fullt övertygad om att det går att driva företag med ett framtidsperspektiv på minst 7 generationer även om jag bara börjat min resa på denna långa vandringen. Vi vet alla att de ekologiska alternativen inte alltid är de billigaste, men genom att gynna de hållbara krafterna i samhället så får dessa möjlighet att växa och utvecklas.

The Path 2012- Nordisk Sångvandring från Trondheim till Köpenhamn
Här kommer lite reflektioner om The Path vandrignen som Mundekulla arrangerar
tillsammans med Peace of Music Publishing och Svenska Kyrkan m.fl.

Att bryta upp och börja om på nytt…
Har internet och teknikens utveckling blivit vår tids Gud? Informationen som sprids på nätet framstår ibland som en allsmäktig sanning. Visst behöver vi nya perspektiv men hur hittar vi balansen?

Att gå med eller mot strömmen?
För närmare 1 000 år sedan kristnades vi nordbor och kanske var det samma motstånd för nya perspektiv då som idag. Varför kan vi inte tro och tycka som vi alltid gjort kanske någon sade. Andra sökte nya svar och möttes av motstånd, men sökte vidare ändå. Under medeltiden var cirka en tredjedel av Europas befolkning ute på pilgrimsvandring. Pilgrimsvandrarna mötte nya kulturer, fick nya kontakter och vidgade sina vyer. Under 1000-talet gynnade det andliga klimatet även spridandet av tekniska uppfinningar. Statsmakterna ogillade pilgrimsvandringen för de kunde inte ”kontrollera” den, men folk vandrade ändå…

Främling, vad döljer du för mig?
Pilgrimer och heliga platser finns inom alla religioner, men dagens pilgrimer har olika motiv. En del söker Gud, andra mening med sitt liv eller en paus från sin stressade vardag. Troligen delar de alla en längtan efter ”riktiga” möten. Att bo på ett liggunderlag i ett enkelt härbärge kan locka mer än en lyxsvit hotell. Vi vill komma nära livet! Ordet pilgrim betyder ”främling”. Visst är det en gåva när det främmande plötsligt känns tryggt, när vi vågar se och uppskatta varandra för dem vi är, trots våra olikheter. Pilgrimens väg till trygghet handlar om att omfamna otryggheten och finna storheten i enkelheten…

The Path 2012 - nordisk sångvandring
I år drar jag, och många med mig, upp bopålarna, lämnar datorn hemma och följer med en kortare eller längre sträcka på sångvandringen The Path från Trondheim till Köpenhamn, i sökandet efter nya svar utifrån gamla frågeställningar. Vem är vår tids Gud? Har vi tappat bort henne på vägen, söker vi på fel platser, hur kan vi relatera till gudsfenomenet idag när en hel värld ska integreras? Vår vandringsstav bärs fram av olika människor, med olika trosåskådningar, med olika mål och syften. Vi möts i gång, samtal och sång medan vi vandrar under tre årstider, i tre länder utifrån tre teman: miljö, integration och existens. Allt avslutas med en konsert i Malmö/Köpenhamn den 8–9 september. Kanske förändrar vi vår värld först när vi stannar upp, stänger av bruset och tar oss tid att lyssna. Eller kanske är det då vi förändrar vår egen syn på världen? Kanske är det liksom på medeltiden först då förändringar sker? Detta kan vi göra oavsett vad statmakterna säger…
Valet är ditt.!

There’s no path to love, Love is the path…

Lyssna till Peters Sång "Path to Oneness" här

En resa till Assisi i Italien

Vid pennan.. Anne


En ljuvlig resa till våren i Assisi - Italien!
Jag har sedan länge varit inspirerad av Franciskus då jag förstod att han även vävde in kärleken till djur och natur i sin tro och att han såg det gudomliga i allt levande. När jag fick veta att även Klara verkade i Assisi och stod mycket nära Franciskus så blev jag inspirerad att åka dit. Påven har också under flera år i rad bjudit in representanter från olika religioner för att dela med sig en fredsbön och detta möte har ägt rum just i Assisi.  Peter har tonsatt dessa fredsböner från flera religioner och bland annat Franciskus fredsbön, så han ville gärna besöka Assisi också. Vi flög med Ryanair och på 2,5 tim så befann vi oss mitt i våren i Pisa. Där sov vi över en natt och såg lutande tornet och sedan tog vi tåget till Assisi.

Assisi och Franciskus

Mitt i den gröna dalen sticker den lilla staden upp som en stolt och välbevarad pärla från gången tid. Våren har nyss kommit och ljusgröna träd sprider en frisk doft och hela luften är fylld med fågelkvitter. Vi har kommit till Assisi, platsen där den helige Franciskus och den heliga Klara verkade på 1200-talet.

Bara att vandra genom gränderna här är som att förflytta sig många hundra år tillbaka i tiden till den tid då en ung man , son till en rik köpman och som tyckte om att roa sig och hade som mål att bli knekt, plötsligt valde att avsäga sig alla ägodelar och leva i total fattigdom med ett enda fokus… på det gudomliga som han såg i allt levande…  i solen såväl som i månen i naturen  såväl som i alla djur. Ja det sägs att han t.om höll predikan för duvorna.Kanske är det därför som Franciskus alltid haft en speciell plats i mitt hjärta eftersom hans kärleksbudskap innefattade allt levande, även kärleken till djuren som ibland glöms bort i det andliga budskapet.

Peter och jag i Assis vackra gränder...hela staden är välbevarad .

Jag och Peter utanför Stora Kyrkan (Basilikan) som byggdes till minne av Franciskus

Sankta Klara - S:t Clare  -  Chiara

Men Assisi är inte känt endast på grund av Franciskus. Klara, eller St. Chiara som hon heter på Italienska var en ung kvinna som också växte upp i Assisi. Hennes mor Ortulana hade en djup andlig längtan och var en av de få som hade vågat göra en Pilgrimsresa ända till Jerusalem vilket på den tiden kunde vara förknippat med mycket faror.  Därmed var hon av många en högt ansedd kvinna. När Klara skulle födas gick hon till kyrkan och bad innerligt. När hon hade fallit på knä för att bedja så hörde hon en röst som sa: ”Var inte rädd kvinna, för du kommer tryggt föda ett ljus som kommer lysa upp mer klart än ljuset självt.” Ortulana sparade dessa ord i sitt hjärta och flickan hon sedan födde fick därmed namnet Chiara som på italienska betyder ”ljus”.

Klara hade en stor längtan till det Gudomliga livet

Redan från tidig barndom fick Klara genom sin mor lära sig att ge till de fattiga. Klara växte upp till en vacker, god och rik ung kvinna och det fanns många friare runtomkring henne. Hon hade dock inget intresse av ett vanligt liv utan hennes längtan vara att leva ett djupare andligt liv.  Därmed sökte hon sig till ensamheten där hon i tystnad kunde lyssna sin inre röst. Hon visste att hon inte var ämnad för att gifta sig även om hennes far nu gav påtryckningar åt det hållet… men hon visste inte hur hon skulle kunna leva ut sin gudomliga längtan. Genom att möta Franciskus blev hon inspirerad till att leva liksom honom i fattigdom och i ett liv helt ägnat till Gud. Hon begav sig ner till Fransiskus-bröderna i Porziuncula. Genom att böja knä inför Madonnan Maria och sedan klippa av sig håret som en tydlig symbol för att avsäga sig den här världens goda så gjorde Klara sitt stora val. Senare flyttade hon och de systrar som nu samlats omkring henne in i San Damiano som Franciskus hade upplåtit till dem att ha som sitt kloster.

San Damiano där Klara och hennes "systrar" bodde och verkade

Djupare inspiration i vår tid

Det är alltid så inspirerande att ta del av människor som har dedikerat sitt liv till sanning och kärlek och satt det främst. De förmedlar ett budskap som vi om vi lyssnar kan ta till oss på vårt eget sätt i vår tid. Vi såg även en mycket stark och vacker musikal om deras liv som berörde mig djupt. Den väckte en längtan att ännu mer leva det liv jag djupast innerst inne vill leva och kunna ge ut av mina gåvor ..  låta mitt ljus lysa.... för jag tror att det är syftet med vår resa här på jorden och en del av oss känner det syftet djupare... och vissa tidpunkter i livet kommer det till oss lite mer tydligt. 

Våren i Assisi

Ja det är ju alltid så underbart med våren och speciellt när man kommer från kylan och får dyka in mitt i ett ljusgrönt blommande landskap... och så mycket fågelsång det var här också... dessutom fick vi bo på ett ljuvligt hotell som jag älskade.. allt gick i gult nästan.. (jag älskar gult) samt att vi bodde högst upp med vidunderlig utsikt över den vackra gröna dalen.

Hälsningar från Anne Solveig som skrivit detta inlägg..

The Path!

...I sommar arrangerar vi en Sång vandring från Trondheim till Köpenhamn!
Här kommer lite summerande tankar från min samarbetspartner Anders Nyberg!/
Peter

The Path
MIX är "The Paths" tema. MIX handlar om att sätta samman och forma en substans eller massa. MIX är det vi sysslar med. I det minsta steget på stigen, såväl som i vår största vision; vårt yttersta mål är att sträva efter en mänsklighet som söker och finner sin enhet.
När jag berättat om "The Path" har jag ofta pratat om att vi inte har någon gemensam banderoll att samlas under när vi vandrar, varken bokstavligt eller bildligt. Och jag har fått en del höjda ögonbryn som respons. Men paradoxen är att det är avsaknaden av banderoller som förenar oss. Vår enhet är given, det är det vi kommer med, det är vad vi är, det är vad vi ska bli. Det är banderollerna, etiketterna som splittrar oss. De som säger svart eller vit, kristen eller muslim, gay eller straight, jude eller grek, hög eller låg, man eller kvinna, protestant eller katolik, rik eller fattig, helgon eller syndare, vänster eller höger, rätt eller fel, väst eller öst. Vi sätter alla etiketterna på "de andra". Och samtidigt förpassar vi oss själva till små fack där vi förlorar vår frihet och storhet.
"The Path" handlar om att ifrågasätta allt det där. Det handlar om att vandra sida vid sida med sin broder och syster och se och uppleva det gemensamma ursprunget, vägen och målet medan alla etiketterna skingras för vinden. Det handlar om att sjunga med en röst, mixa in med resten och samtidigt inte förlora sig själv i den stora kören, utan snarare hitta alla rösters skönhet och styrka i sin egen. Det är en vandring mot en upplevelse av ett icke-dömande på det personliga planet och på det samhälleliga planet ett steg mot ett mer integrerat och mindre fördomsfullt samhälle.
Var och en av de tre bokstäverna i MIX står också för något väsentligt. De tre stegen på vår vandring; M för Miljö, I för Integration och X för eXistens. Vår relation till jorden, människorna och det existentiella. Kropp, själ och ande. Skaparen, Integreraren och Livgiverskan. Den här treenigheten undandrar sig förklaringar, men på stigen kan den erfaras som en helhet, som att bitar faller på plats. Det är därför jag välkomnar er att komma med i gången och sången, eftersom det är något som aldrig kan förklaras tillfredsställande på en blogg. Jag kommer säkert att försöka, för jag kommer att komma tillbaka till detta tema många gånger under vandringen i takt med att resans syfte öppnar sig och målet närmar sig. Men den innerst kärnan kan aldrig fångas i ord, den måste erfaras, vandras och sjungas på vägen!

Men MIX är inte bara ett spännande ord, det är en spännande siffra också, som talar samma språk. Med latinska siffror står M för mille, 1000, och IX står för 9, så MIX läst som en latinskt siffra är 1009.
1009 är ett primtal, det är ett heltal som inte kan delas med någonting annat än ett och sig självt. Och dess siffersumma, (1+0+0+9=10, 1+0=1) är också Ett. Det är ett nummer som står för Enhet.
"The Path" handlar om att lära sig att räkna till ett.
Det är det vår vandring och våra samtal handlar om. Och det är det som ger oss anledning att brista ut i sång!
Anders Nyberg

Vi tar det lugnt!

Äntligen lite paus!
För första året på alla dessa 11 år vi har verkat här så har vi stängt ner verksamheten över vintern. Det är jätteskönt att kunna ta det lite mer lugnt även om det alltid finns saker att ta hand om som inte hunnits med. Igår var vi t.ex och inhandlade en massa saker till rummen här. Men vi har mycket tid att bara sitta här ute i skogen och mysa och hinna umgås med.

Vi har tid att skapa!
Vi har också tid att skapa och det gör vi. Peter håller på med två musikprojekt ett med Fredsböner och ett annat med African vibration. Han är så nöjd när han får hålla på med musiken. Sen förbereder han det projekt han brinner lite extra för i år som heter "The path" och är en Sångvandring genom Sverige som han och Anders Nyberg är initiativtagare till... Jättespännande projekt!

Jag Anne skriver och målar!
Ja jag har börjat skriva på en ny bok och det känns kul och spännande... jag har även kommit igång att måla och lyssna igenom min musik så kanske blir det en Cd med framöver.. vi får se men det skulle kännas fint... det finns en massa låtar som ligger och väntar på att komma ut. Sen börjar jag smida planer för årets Kvinnofestival också ... det känns spännande...

14 dagars Retreat
Nytt för i år är att jag den 20 februari - 4 mars kommer hålla en 14 dagars lång Kvinnoretreat tillsammans med flera andra kvinnor. Det känns jättefint och spännande.

Sen blir det en mängd andra fina event här i Mundekulla under året.. Flera spännande kurser och evenemang är på gång och kommer snart läggas in i programmet...

Nya medarbetare är på väg in.
De senaste åren har vi känt att vi vill ägna mer tid till egna projekt och därmed behöver vi fler medarbetare.Det ser nu positivt ut och det är flera som har erbjudit sig att hjälpa till här. Det känns viktigt också att släppa in nya krafter som kan ta Mundekulla vidare i att blomstra och forsätta vara det Paradis som många upplever att det är.

Ha det gott Alla Mundekullavänner! vid pennan Anne Solveig!

Morötter och Halmbalar

Ekologisk odling
När jag flyttade till familjens släkttorp i Skallebo 1997 var min första prioritet att odla grönsaker. Bengt Eriksson plöjde upp fältet utanför stugan och under tre säsonger stoppade jag potäterna i jorden, men efterhand började visionen kring Mundekulla Kursgård växa sig starkare och tog allt mer utrymme i mitt liv.
Många av våra besökare har sedan genom åren uttryckt att ”här borde ni odla grönsaker” och jag har svarat ”den dag någon vill odla grönsaker så välkomnar jag det”. Förra sommaren kom en kille från Norge förbi (Lars Feddeck) som undrade om han fick odla till vårt kök samt sälja grönsaker till kursdeltagare och besökare. Han berättade att han bodde på en gård utanför Örebro där han odlade ekologiska grönsaker till fina restauranger i Stockholm, men att han längtade efter att ingå i ett sammanhang där fler kunde glädjas åt åsynen av växande grödor! Jag kunde inte annat än att bejaka hans ide och under våren ringde åter telefonen hos Bengt Eriksson som plöjde upp och harvade åkern i fråga. Under sommaren har vi och många av våra gäster njutit av de vackra odlingarna och visst är det något speciellt med ett fält fullt av grödor. Dessutom har Britt Marie Sunesson från Harebo gjort en fantastiskt fin örtagård i anslutning till restaurangen som mötts av många uppskattande ögon. Vi har även gjort några avsatser i skogen för lunchgäster samt gjort ett naturvårdsområde bestående av ekar och bokar med enastående utsikt mot Moshult och sjön Löften.

Ler- och Halmbalshus
En annan dröm jag haft är att bygga ett Ler- och Halmbalshus och i år var det dags att skrida till handling. Jag tog kontakt med Pär Wallin utanför Växjö samt Lars Andersson utanför Kalmar som byggt varsitt halmbalshus. De deltog båda på sommarens kurs i ler- och halmbalsbygge som vi arrangerade och visade hur de gått till väga. Det är fotfarande en mycket ovanlig bygg teknik i Sverige då endast ett 20 tal hus uppförts, men i USA är det ganska vanligt. Vårt lilla hus består av sex väggar där Halmbalar staplats på varandra. Det innebär att väggen blir 50 cm tjock plus 5-10 cm lerputs på vardera sida. Jag ringde återigen Bengt för att ta reda på var man kan köpa halmbalar vilket inte visade sig vara så enkelt men slutligen fick jag tag på 150 st på södra Öland. Jag ville ha minsta tänkbara modell så att de skulle vara enkla att lyfta och arbeta med. Lerbruket köpte jag från Horns tegelbruk i Västergötland som i sintur blandas med sand och hästgödsel till en grå lerputs. Andreas Garami hjälpte till med trästommen och kom med kloka och kluriga lösningar som så ofta förr och förhoppningen är att alla halmbalar samt ett lager puts på in- och utsidan ska göras innan vintern. Sammanlagt ska 3 lager puts göras innan det är klart nästa vår/sommar.

Skördefest i Långasjö
För den som vill se våra halmhusbygget, gå på en rundvisning på kursgården, köpa grönsaker samt fika så erbjuder vi en allmän visning kl 16.30 i samband med Skördefesten i Långasjö den 9 okt, då vi håller öppet mellan 16.00 och 18.00. Välkommen hälsar / Peter och Anne Elmberg

Från Bondson till Budgetminister..

Under juli månad fick jag ett telefonsamtal från en man som ville boka rum hos oss. Han berättade att han var barnfödd i Mundekulla och ganska snart förstod jag att det satt en välkänd man i andra änden av luren. Han ville visa upp sin hembygd för sin fru och dotter och under våra gemensamma frukostar passade jag på att fråga honom om hans barndom i Mundekulla och Långasjö.…

Möte med Mundebo!
Ingemar föddes 1930 och bodde sina första 18 år i Mundekulla. Magni som inköpte gården 1927 för 14.500 riksdaler insåg liksom många andra fäder att sonen inte skulle ta över gården.
Ingemar skrattade när jag berättade att min farfar (Karl Karlsson i Skallebo) berättade att Magni sagt till honom: ”Du ska vara glad att du har söner som arbetar, min ligger bara hemma på sofflocket och läser…”
Under vårt samtal nämner han vid jämna mellanrum vikten av impulser utifrån och berättar att de enda yrken han kände till var bönder, präster samt de lokala företagen såsom Möbelkompaniet, Karlsönernas butik och bygdens sågverk. Däremot jobbade Magni i perioder som dräng hos en riksdagsman i Linneryd vilket väckte Ingemars längtan, men det kom att visa sig att han skulle komma mycket längre än så….

Johansson blev Mundebo
Vad var det som fick Ingemar att våga tro på sig själv, göra annorlunda livsval och trotsa både sina föräldrars och vänners förväntningar? Han berättade att när han skulle börja årskurs 6 i Harebo skola så fick han en ny lärarinna som insåg att han hade läshuvud utöver det vanliga. Hon gav honom böcker och uppmuntrade honom att läsa och under detta år tog hans liv ta en ny vändning och kunskapens frö började växa inom honom.
Fritz Bredby i grannbyn Bredalycke hade gått på folkhögskola och inspirerade honom att börja på Sörängens Folkhögskola utanför Nässjö 1948. Därefter gjorde han Värnplikten i Växjö, 1950 där de var tre ungdomar med efternamnet Johansson som dessutom alla fick en hel del tillsägelser. Namnet ”Johansson” ekade i korridorerna vilket fick Ingemar att fundera på ett mer originellt namn och valet blev ”Mundebo”. Än idag är hans familj fortfarande de enda i Sverige med detta namn!

Karriären tar fart!
Efter värnplikten hade han siktet inställt på Socialhögskolan och besöken till hembyn Mundekulla blev allt glesare. Ingemar fortsatte dock sina studier i Stockholm och via hans engagemang i Folkpartiet träffade han sin fru Lillemor. Åren 1964-1978 var han anställd på Stockholms universitet och 1976-1980 blev han Budgetminister (Finansminister), därefter Landshövding i Uppsala 1980-1986 och sedermera chef för Riksrevisionsverket 1986-1993. Han blev 2008 fil. dr vid Stockholms universitet med avhandlingen "Hur styrs staten?" och han är sedan 1986 ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien.

Ett glatt återseende
Ett kärt återseende med många glada skratt infann sig under mötet med barndomsvännen Siv Fransson som bor kvar i Mundekulla. När vi sitter och samtalar konstaterar vi att trots att våra liv kan se olika ut i det yttre så är vi lika under ytan och att vissa mönster följer oss livet igenom
Även Anne Elmberg fick ett glatt återseende med Ingemar Mundebos dotter, Kia då de arbetade ihop på 80-talet inom hemtjänsten i Stockholm, långt innan Anne visste att hon en dag skulle bosätta sig i Mundekulla. Kanske gör Kia som många andra och återvänder till sin pappas hembygd en vacker dag ! Då kommer vi att stå på farstukvistens och ta emot henne med öppna armar för visst är det en fin bygd vi bor i som är värd att flyttas till, åtminstone om man lyssnar till Familjen Mundebo!

Håll drömmarna vid liv!
Ingemars livsresa påminner oss om att vi kan förverkliga våra drömmar om vi vill och att oavsett hur långt från hembygden vi reser så präglas vi av våra rötter, barndomens uppväxt och möten i mycket större utsträckning än vad vi anar…